Jacques-Louis David, France Neoclassicism painter, b.1748 - d.1835. Jacques-Louis David is famous for his huge, dramatic canvasses of Napoleon and other historical figures, including Oath of the Horatii (1784), Death of Marat (1793) and The Sabine Women (1799). Early in his career he was a leader in the neoclassical movement; later his subjects became more modern and political. David was himself active in the French Revolution as a supporter of Robespierre and is sometimes called the chief propagandist for the Revolution; after the Reign of Terror ended he was briefly imprisoned for his actions. When Napoleon took power David became his court painter and created several grand canvasses of the Emperor, including the heroic Napoleon Bonaparte Crossing the Alps (1801) and the enormous Coronation of Napoleon and Josephine (1807).   Related Paintings of Jacques-Louis David :. | Consecration of the Emperor Napoleon i and Coronation of the Empress Josephine | Oath of the Horatii | The comtesse daru | The Death of Marat | The funeral of Patroclus (mk02) |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Hippolyte Delaroche
(17 July 1797 - 4 November 1856), commonly known as Paul Delaroche, was a French painter born in Paris. Delaroche was born into a wealthy family and was trained by Antoine-Jean, Baron Gros, who then painted life-size histories and had many students. The first Delaroche picture exhibited was the large Josabeth saving Joas (1822). This exhibition led to his acquaintance with Theodore Gericault and Eugene Delacroix, with whom he became friends. The three of them formed the core of a large group of Parisian historical painters. He visited Italy in 1838 and 1843, when his father-in-law, Horace Vernet, was director of the French Academy in Rome. Delaroche's studio in Paris was in the Rue Mazarine. His subjects were painted with a firm, solid, smooth surface, which gave an appearance of the highest finish. This texture was the manner of the day and was also found in the works of Vernet, Ary Scheffer, Louis-Leopold Robert and Jean Auguste Dominique Ingres. Among his students were British landscape artist Henry Mark Anthony (1817-1886),
Viggo Johansen
Danish Realist Painter, 1851-1935 Danish painter. He trained at the Kongelige Akademi for de Skenne Kunster from 1868 to 1875 under Jergen Roed. In 1871 he began to visit the fishing hamlet of Hornbek on the north coast of Zealand, not far from Copenhagen, often with painters such as Peter Severin Kreyer and Kristian Zahrtmann. Here Johansen painted pure landscapes, or alternatively figures from the village traditional population, seen in their homes. A Meal (1877; Copenhagen, Hirschsprungske Saml.) shows an elderly fisherman seated at table eating potatoes, attended by his wife; dull daylight from a window in which a net is drying illumines the frugal interior and worn figures.